Nya utmaningar
Hur blir det nu? Är detta som att kasta sig in i elden igen? Är det vettigt?
Jag kan ju alltid hävda att jag inget visste, att det kom som en överraskning. Precis som det faktiskt var.
Men varför alltid denna slump? Varför slutar vi alltid bredvid varandra när det börjat lugna ned sig?
Undrar om det var du som önskade att komma bort från början? Och så blir det ändå såhär i slutändan...
Hur ska allt det som händer i mitt liv påverka vårt "förhållande"? Många frågor som alltid och jag vt inte riktigt om jag vill ha svar på någon av dem...
Sprang på dig idag... Du verkade fly. I förbifarten log du ditt bredaste leende och sa "Hej solstrålen, alltid lika glad?!". Dagen gick och kunde inte låta bli att sakna dina glada ögon. Du kom förbi min plats... verkade som vanligt inte veta på vilket ben du skulle stå. Rastlöst vandrade du fram och tillbaka tills jag var klar med min grej.
Du kom med en dum, påhittad fråga och när vi löst det vi skulle så tittade du frågande på mig och unrade om det nya var en så bra idé?
Kunde inte annat än att vara lika frågande till det jag... Men tillslut sadu att vi klarar det. Men fortfarande tänker jag... Gör vi?
Måste fråga dig i morgon rätt ut om du inte vill, och gör du inte det säger jag nej. Vill inte göra något mot din vilja.
Vad är det som får mig att tycka om dig så mycket? Du såg sliten och trött ut, men ändå tänds samma glöd i mitt hjärta när jag ser dig. Är det din manlighet, men ändå din sårbara, pojkaktiga charm? Ja, det är just det och dina glittrande underbara ögon... Sättet du tar på mig och får mig att känna mig levande, dina andetag mot min hals, din trygga doft och dina vackra, seniga, stora händer.
Vad som än korsar vår väg och hur livet kommer att se ut så har jag förstått att du alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta... oavsett hur många timmar, dagar, veckor, månader och år det går emellan de gånger vi ses. Det är bara så det är helt enkelt.
Jag kan ju alltid hävda att jag inget visste, att det kom som en överraskning. Precis som det faktiskt var.
Men varför alltid denna slump? Varför slutar vi alltid bredvid varandra när det börjat lugna ned sig?
Undrar om det var du som önskade att komma bort från början? Och så blir det ändå såhär i slutändan...
Hur ska allt det som händer i mitt liv påverka vårt "förhållande"? Många frågor som alltid och jag vt inte riktigt om jag vill ha svar på någon av dem...
Sprang på dig idag... Du verkade fly. I förbifarten log du ditt bredaste leende och sa "Hej solstrålen, alltid lika glad?!". Dagen gick och kunde inte låta bli att sakna dina glada ögon. Du kom förbi min plats... verkade som vanligt inte veta på vilket ben du skulle stå. Rastlöst vandrade du fram och tillbaka tills jag var klar med min grej.
Du kom med en dum, påhittad fråga och när vi löst det vi skulle så tittade du frågande på mig och unrade om det nya var en så bra idé?
Kunde inte annat än att vara lika frågande till det jag... Men tillslut sadu att vi klarar det. Men fortfarande tänker jag... Gör vi?
Måste fråga dig i morgon rätt ut om du inte vill, och gör du inte det säger jag nej. Vill inte göra något mot din vilja.
Vad är det som får mig att tycka om dig så mycket? Du såg sliten och trött ut, men ändå tänds samma glöd i mitt hjärta när jag ser dig. Är det din manlighet, men ändå din sårbara, pojkaktiga charm? Ja, det är just det och dina glittrande underbara ögon... Sättet du tar på mig och får mig att känna mig levande, dina andetag mot min hals, din trygga doft och dina vackra, seniga, stora händer.
Vad som än korsar vår väg och hur livet kommer att se ut så har jag förstått att du alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta... oavsett hur många timmar, dagar, veckor, månader och år det går emellan de gånger vi ses. Det är bara så det är helt enkelt.
Kommentarer
Trackback