Ytterligare en dag av åtrå i ensamhet
Det första jag gör är att titta om du kommit... Är du där? Inloggad? Mitt hjärta hoppas... Det var ju så länge sedan.
Du är lika sval som en vårvind när vi träffas, men i dina ögon ser jag lyckan fladdra förbi.
Gläden sköljer över mig, och jag kan inte låta tankarna vandra...
Skriver till dig... Frågar... Vill veta allt! Hur har ditt liv varit? Har jag funnits där?
Inga svar och bistra, kalla meningar tillbaka. Klumpen växer sig allt större...
Jag måstebara fråga om du vill... Om du kan?
Din röst låter som bomull i mina öron och hjärtat tar ett extra varv för varje mening du säger.
Du viskar att du vill... Det är klart. Varför inte? Varför bryta en tradition?
Du får mig att släppa alla murar... Att göra bort mig... Bjuda ut mig billigt till alldeles för lite i gengäld.
Mina fingrar erbjuder för mycket och i mina tankar ligger vi redan där. Nära, ömt, hett och passionerat.
Jag förbannar mig själv, måste bara...
Du låtar glad, men jäktad. Jag låter som en nervös skolflicka och du parerar enkelt mina ord.
Jag ler, men bakom det känner jag mig bara förutsägbar... och så var det som vanligt igen.