Förvirrad
Din lukt finns på hela mig... I mitt hår, mina händer, mina bröst mina läppar...
Du har nyss åkt och jag sitter här med världens största leende. Du är en annan person när det är bara vi. Så sårbar, lycklig, lugn, underbar. Varför kan du inte vara denna underbara man jämt?
Jag frågade om du ville ha något. Du svarade mig... Du kysste mig, glittrade, smekte... ömt.
Du strålade... som alltid. Tog på mig... på varenda centimeter av min kropp. Kände mig så vacker i din blick. Den slukade mig, åt upp mig... Du sög åt dig varje del av min kropp. Hela världen runtomkring försvann...
Efteråt låg vi bara där... Stilla. Som förut... Njöt, var bara vi... Tillsammans.
Du sa att du önskade att det alltid var såhär. Lugnt. Enkelt. Stilla.
Du berättade att du inte haft någon sedan mig... sist. Att du skulle tycka det var otoligt jobbigt när jag var borta. Bara att se mig där... Glad... Mig själv... Gör dig så lycklig. Får dina dagar att gå runt.
Vi satt där i trappen när du skulle åka... Höll om varandra. Du kramade mig så hårt... Jag la huvudet på din axel, och du armen om mina axlar... Såg blankheten i dina ögon. Frågade varför du var så ledsen... Jag vill vara här med dig hela helgen. Bara vara nära. Kramas. Du, och jag... Bara hem en snabbis och sedan hit.... sa du. Ja, snälla bad jag. Men nej, vi vet båda....
Har aldrig tidigare sett dig sådan här... Hur starka är känslorna? Kan jag avsluta detta? Klarar jag det när jag känner samma sak? Du får mig att sväva, att vara lycklig, att känna mig otrolig, bra, bäst när det är vi. Är du mannen i mitt liv? För nån som du... Kan jag lämna allt jag har?