Överraskad

Det går bra... Det går bättre än jag någonsin trodde. Visst är det ändå där, och jag väcka det till liv igen närhelst jag vill bara genom att se på dig. Men det får vara så länge...

Du sa häromdagen att du ofta drömde om mig, drömde om heta nätter i varnadras armar.
Du sa att du längtade till det som varit och att inget var så bra som då.
Du sa att du kände dig så dum när du träffade min syster och som att hon visste vem du var.
Du satt att jag var din...

Mitt inre känns så lugnt när jag ser dig... Kan sitta och titta på dig i smyg ända tills du märker det och glittrar mot mig med dina vackra ögon. Vill så gärna krypa upp i din famn, borra in min näsa in din hals och bara vara. Känna dina stora, starka händer smeka min kind och bara vara.

Är det såhär livet ska fortsätta?

Nya utmaningar

Hur blir det nu? Är detta som att kasta sig in i elden igen? Är det vettigt?
Jag kan ju alltid hävda att jag inget visste, att det kom som en överraskning. Precis som det faktiskt var.
Men varför alltid denna slump? Varför slutar vi alltid bredvid varandra när det börjat lugna ned sig?
Undrar om det var du som önskade att komma bort från början? Och så blir det ändå såhär i slutändan...
Hur ska allt det som händer i mitt liv påverka vårt "förhållande"? Många frågor som alltid och jag vt inte riktigt om jag vill ha svar på någon av dem...

Sprang på dig idag... Du verkade fly. I förbifarten log du ditt bredaste leende och sa "Hej solstrålen, alltid lika glad?!". Dagen gick och kunde inte låta bli att sakna dina glada ögon. Du kom förbi min plats... verkade som vanligt inte veta på vilket ben du skulle stå. Rastlöst vandrade du fram och tillbaka tills jag var klar med min grej.
Du kom med en dum, påhittad fråga och när vi löst det vi skulle så tittade du frågande på mig och unrade om det nya var en så bra idé?  
Kunde inte annat än att vara lika frågande till det jag... Men tillslut sadu att vi klarar det. Men fortfarande tänker jag... Gör vi?
Måste fråga dig i morgon rätt ut om du inte vill, och gör du inte det säger jag nej. Vill inte göra något mot din vilja.

Vad är det som får mig att tycka om dig så mycket? Du såg sliten och trött ut, men ändå tänds samma glöd i mitt hjärta när jag ser dig. Är det din manlighet, men ändå din sårbara, pojkaktiga charm? Ja, det är just det och dina glittrande underbara ögon... Sättet du tar på mig och får mig att känna mig levande, dina andetag mot min hals, din trygga doft och dina vackra, seniga, stora händer.
Vad som än korsar vår väg och hur livet kommer att se ut så har jag förstått att du alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta... oavsett hur många timmar, dagar, veckor, månader och år det går emellan de gånger vi ses. Det är bara så det är helt enkelt.

Hör dig inte längre

Kommer du bara förbi för att kasta en blick... Le ditt varmaste leende och känna att jag ser dig?
Vad tänker du när du får mina mail? När jag berättar om mina problem?
Du fortsätter att le, ser på mig så fort du får en chans och glittrar med dina härliga ögon.

Ska jag våga fråga dig i morgon... Vad tänker du på när du ser mig?
Vill så gärna veta vad som döljer sig bakom de hastiga blickarna. Vad för tankar som rusar genom dig... eller är det inget mer än bara ett leende? Inbillar jag mig?
Ska jag våga berätta om de fantasier som sätter igång hos mig?
Hur jag kan sitta och lyssna på dig i fikarummet när du pratar med några utan att ens höra vad du säger, utan istället komma på mg själv med att sitta och tänka hur gärna jag vill kyssa de där läpparna. Följer deras rörelser och vet hur de känns när de smakar på mig, när de sluter sig kring min bröstvårda...
Jag kan se på dina gestikulerande, underbara, vackra händer och föreställa mig hur de kraftfullt smeker mina bröst samtidigt som jag kvider sakta...
Jag kan se på dina ögon och vet exakt hur de ser ut när du är så upphetsad att du bara vill, vill, vill... Vågar jag fråga?

Lång tid sedan

Det var skönt att inte träffas på så länge. Gav mig en andningspaus... Fick mig att kunna sova drömlöst på nätterna igen.
Tänkte i mitt stilla sinne, och ljublade innombords... Det har gått över!
Träffade dig, såg dig i ögonen... Så var det kört igen. Har förstått att det är starka känslor jag har för dig... Annars skulle allt det här inte vara. Du sa samma sak... Skönt att inte träffas, och när vi väl gjorde det... Jaha... Det var det.
Förbjudna känslor som alltid kommer finnas där. Vi har accepterat det båda två och försöker bara leva som vanligt. Fortsätta med våra liv och få en sekund tillsammans då och då. Några gånger per år. Lever för dessa. De får oss att orka med resten... Underbart!
Berättade om min hemlighet... Du blev glad. Otroligt glad för min skull. Jag blev förvånad, men förstod efter du förklarat. Det får oss på något sätt på samma nivå i livet och kanske en grund att bygga på i framtiden... Om det skulle vara vi i en framtid...

Längtar redan...

Du sa... Jag skriver!
Du verkade... Ledsen.
Du såg... så sorgesen ut.
Och du luktade fortfarande så vidunderligt gott!

Känner en tomhet redan nu över att inte träffa dig på så länge. Hur kommer det kännas?
Hur kommer du att reagera? Kommer du glömma? Kommer jag att glömma?
En del av mig är så orolig, samtidigt som jag vet att det inte är så. 2 år är en lång tid och vi har varit ifrån varandra längre än såhär utan att glöden falnat. Den har snarare vuxit sig till en stor, häftig eldsvåda.
Ser fram emot att vara i din famn igen... Att få se dina lyckliga ögon när de möter mina... Att känna din närhet, och veta att du vill bara ha mig...

Du finns igen

Dina ögon så glada.
Din blick så klar.
Dina händer så mjuka, varma, stora.
Din andedräkt så lockande.
Dina armar så starka, vackra, underbara.
Din röst så lycklig.
Dina tankar...

Du gör min värld bara genom att finnas till, förstår du det?

Gaaah!!!

Du höll med om alla känslor... Vart kom de ifrån?
Hur hamande vi här? Hur blev det så verkligt som du sa?
Det blev inte det hetsiga råknull som ja verkligen var ute efter... Det blev ett känslofyllt, sorgset jag-vill-leva-mitt-liv-med-dig-knull.
Fan! Hade behövt det andra bättre...

Förvirrad

Din lukt finns på hela mig... I mitt hår, mina händer, mina bröst mina läppar...
Du har nyss åkt och jag sitter här med världens största leende. Du är en annan person när det är bara vi. Så sårbar, lycklig, lugn, underbar. Varför kan du inte vara denna underbara man jämt?
Jag frågade om du ville ha något. Du svarade mig... Du kysste mig, glittrade, smekte... ömt.
Du strålade... som alltid. Tog på mig... på varenda centimeter av min kropp. Kände mig så vacker i din blick. Den slukade mig, åt upp mig... Du sög åt dig varje del av min kropp. Hela världen runtomkring försvann...

Efteråt låg vi bara där... Stilla. Som förut... Njöt, var bara vi... Tillsammans.
Du sa att du önskade att det alltid var såhär. Lugnt. Enkelt. Stilla.
Du berättade att du inte haft någon sedan mig... sist. Att du skulle tycka det var otoligt jobbigt när jag var borta. Bara att se mig där... Glad... Mig själv... Gör dig så lycklig. Får dina dagar att gå runt.

Vi satt där i trappen när du skulle åka... Höll om varandra. Du kramade mig så hårt... Jag la huvudet på din axel, och du armen om mina axlar... Såg blankheten i dina ögon. Frågade varför du var så ledsen... Jag vill vara här med dig hela helgen. Bara vara nära. Kramas. Du, och jag... Bara hem en snabbis och sedan hit.... sa du. Ja, snälla bad jag. Men nej, vi vet båda....


Har aldrig tidigare sett dig sådan här... Hur starka är känslorna? Kan jag avsluta detta? Klarar jag det när jag känner samma sak? Du får mig att sväva, att vara lycklig, att känna mig otrolig, bra, bäst när det är vi. Är du mannen i mitt liv? För nån som du... Kan jag lämna allt jag har?


Stark

Varför ska det vara så jävla svårt bara för att vi träffas varje dag?
Försöker med hela min kropp... hela min själ att undvika dig och att visa att jag kunde inte bry mig mindre.
Men det gör jag...
Varit stark idag... Inget larv. Skönt... Jag klarar det här har jag lovat mig själv.
Ändå vill jag inte göra annat när jag träffar dig i fikarummet än att trycka ned dig i en fåtölj... Slita upp din skjorta... Kyssa dig hetsigt... hårt... hett. Knäppa upp ditt skärp, låta din redan hårda hårda kuk tränga in i mig. Rida dig samtidigt som du kysser mina fasta bröst. Stöna min upphetsning i ditt öra... Känna hur tid och rum försvinner. Känna hur du griper hårdare tag om min rygg... Hur du kvider. Hur jag inte kan hålla tillbaka upphetsningen längre... Känna hur det sköljer över mig... Lugnar.
Nej, nej, nej!!!


Ro

Känner det i hela kroppen. Har jag bestämt mig?
Ska nästa helg bli den sista... Om du ens kan?
Ska jag ta farväl av vår tid och börja en ny...
Ska jag äntligen ta kontroll över mitt liv igen, få känna frid?
Ska du lämna mig i fred, eller blir det värre än värst?
Ska det aldrig mer vara du och jag?
Ska det aldrig mer vara vi....

Frostbiten

Kylan tränger sig in i kropp och själ... Så även din.
Tillbaka på ruta ett och kallare än kallast.

Försöker övertyga mig själv att nu får det vara nog... Nu räcker det. Men varje del av min kropp vill ha dig...
Vill jaga kylan på dörren och älska hett tills morgonen gryr. Somna i din varma famn med dina ljumma andetag mot min panna. Vill vakna och se dina ögon glittra mot mig som ingen annans...

Vad är jag för dig? Är jag mer än jävligt bra sex? Är jag mer än en lättsam kollega? Är jag mer än någon du kan ringa när alkoholen går in i din kropp och kåtheten vill ut?
Du säger det är mer än sex... Du säger det är känslor... Du säger att du är förälskad.
Är det såhär du visar det? Är det såhär du vill ha det? Är det såhär du vill att jag ska må?
Vill så gärna sätta punkt nu...

Ytterligare en dag av åtrå i ensamhet

Det första jag gör är att titta om du kommit... Är du där? Inloggad? Mitt hjärta hoppas... Det var ju så länge sedan.
Du är lika sval som en vårvind när vi träffas, men i dina ögon ser jag lyckan fladdra förbi.
Gläden sköljer över mig, och jag kan inte låta tankarna vandra...
Skriver till dig... Frågar... Vill veta allt! Hur har ditt liv varit? Har jag funnits där?
Inga svar och bistra, kalla meningar tillbaka. Klumpen växer sig allt större...

Jag måstebara fråga om du vill... Om du kan?
Din röst låter som bomull i mina öron och hjärtat tar ett extra varv för varje mening du säger.
Du viskar att du vill... Det är klart. Varför inte? Varför bryta en tradition?

Du får mig att släppa alla murar... Att göra bort mig... Bjuda ut mig billigt till alldeles för lite i gengäld.
Mina fingrar erbjuder för mycket och i mina tankar ligger vi redan där. Nära, ömt, hett och passionerat.

Jag förbannar mig själv, måste bara...
Du låtar glad, men jäktad. Jag låter som en nervös skolflicka och du parerar enkelt mina ord.
Jag ler, men bakom det känner jag mig bara förutsägbar... och så var det som vanligt igen.


Tomt

Det är det verkligen utan dig... Inte träffats eller pratat på en vecka, och jag saknar dig verkligen. Behöver dig mer än jag kan tro...
Tänker på dig... Undrar hur du har det... Undrar om du tänker på mig. Vad du vill... Om du kommer.
I morgon ska jag ha det riktigt roligt... Inga tankar på dig, ingen längtan. Skärpning nu!

Saknad

Redan...
Hur ska detta gå?
Går nog utmärkt... Hoppas på att du hör av dig. Vill bara höra din glada röst. Säga hej. Höra hur du har det.
Kanske, kanske, kanske.... Om jag har tur.
En underbar kram... Din härliga lukt. Vill ha dig. Kanske lite för mycket idag.
Lugn, lugn nu... Låt det inte bli som förut. Detta som börjat gå så bra.

Hoppas på att du kan. Vill ha något att längta till...

Vardagsstress

Tiden går... Jag är lycklig!
Du är bättre än bäst... Skriver till mig... Ringer... Ler.
Nu kommer en jobbig tid. Kommer det gå bra eller vara fruktansvärt jobbigt?
Kommer inte träffa dig på så otroligt länge... Inte höra din röst... Inte se dina glittrande ögon.
Frågade idag om du vill komma, hoppas du kan.
Du sa igen att du skulle vilja tillbringa en hel helg med mig. Ligga i sängen, njuta... Bara vara.
Vill inget hellre, men hur ska vi lyckas? Känns som en evighet till nästa gång. Vill ha dig nu!
Du är en drog jag inte kan vara utan... Du får mig att känna mig som ingen annan.
Älskar jag dig?


Mina besökare
Totalt:
Denna månad:
Denna vecka:
Idag:
RSS 2.0