Lilla ja

Din lukt finns på hela mig... I mitt hår, mina händer, mina bröst mina läppar...
Du har nyss åkt och jag sitter här med världens största leende. Du är en annan person när det är bara vi. Så sårbar, lycklig, lugn, underbar. Varför kan du inte vara denna underbara man jämt?
Jag frågade om du ville ha något. Du svarade mig... Du kysste mig, glittrade, smekte... ömt.
Du strålade... som alltid. Tog på mig... på varenda centimeter av min kropp. Kände mig så vacker i din blick. Den slukade mig, åt upp mig... Du sög åt dig varje del av min kropp. Hela världen runtomkring försvann...

Efteråt låg vi bara där... Stilla. Som förut... Njöt, var bara vi... Tillsammans.
Du sa att du önskade att det alltid var såhär. Lugnt. Enkelt. Stilla.
Du berättade att du inte haft någon sedan mig... sist. Att du skulle tycka det var otoligt jobbigt när jag var borta. Bara att se mig där... Glad... Mig själv... Gör dig så lycklig. Får dina dagar att gå runt.

Vi satt där i trappen när du skulle åka... Höll om varandra. Du kramade mig så hårt... Jag la huvudet på din axel, och du armen om mina axlar... Såg blankheten i dina ögon. Frågade varför du var så ledsen... Jag vill vara här med dig hela helgen. Bara vara nära. Kramas. Du, och jag... Bara hem en snabbis och sedan hit.... sa du. Ja, snälla bad jag. Men nej, vi vet båda....

Har aldrig tidigare sett dig sådan här... Hur starka är känslorna? Kan jag avsluta detta? Klarar jag det när jag känner samma sak? Du får mig att sväva, att vara lycklig, att känna mig otrolig, bra, bäst när det är vi. Är du mannen i mitt liv? För nån som du... Kan jag lämna allt jag har?

Varför ska det vara så jävla svårt bara för att vi träffas varje dag?
Försöker med hela min kropp... hela min själ att undvika dig och att visa att jag kunde inte bry mig mindre.
Men det gör jag...
Varit stark idag... Inget larv. Skönt... Jag klarar det här har jag lovat mig själv.
Ändå vill jag inte göra annat när jag träffar dig i fikarummet än att trycka ned dig i en fåtölj... Slita upp din skjorta... Kyssa dig hetsigt... hårt... hett. Knäppa upp ditt skärp, låta din redan hårda hårda kuk tränga in i mig. Rida dig samtidigt som du kysser mina fasta bröst. Stöna min upphetsning i ditt öra... Känna hur tid och rum försvinner. Känna hur du griper hårdare tag om min rygg... Hur du kvider. Hur jag inte kan hålla tillbaka upphetsningen längre... Känna hur det sköljer över mig... Lugnar.
Nej, nej, nej!!!

Det första jag gör är att titta om du kommit... Är du där? Inloggad? Mitt hjärta hoppas... Det var ju så länge sedan.
Du är lika sval som en vårvind när vi träffas, men i dina ögon ser jag lyckan fladdra förbi.
Gläden sköljer över mig, och jag kan inte låta tankarna vandra...
Skriver till dig... Frågar... Vill veta allt! Hur har ditt liv varit? Har jag funnits där?
Inga svar och bistra, kalla meningar tillbaka. Klumpen växer sig allt större...

Jag måstebara fråga om du vill... Om du kan?
Din röst låter som bomull i mina öron och hjärtat tar ett extra varv för varje mening du säger.
Du viskar att du vill... Det är klart. Varför inte? Varför bryta en tradition?

Du får mig att släppa alla murar... Att göra bort mig... Bjuda ut mig billigt till alldeles för lite i gengäld.
Mina fingrar erbjuder för mycket och i mina tankar ligger vi redan där. Nära, ömt, hett och passionerat.

Jag förbannar mig själv, måste bara...
Du låtar glad, men jäktad. Jag låter som en nervös skolflicka och du parerar enkelt mina ord.
Jag ler, men bakom det känner jag mig bara förutsägbar... och så var det som vanligt igen.